Det där med att färdas
När jag var en sisådär 14-15 år var jag beroende av att åka buss. Det låter kanske konstigt, men det var det inte. Tycker inte jag iallafall.
Jag var pubertal, förvirrad och lite sådär nedstämd som man ofta är i den delen av livet. Och så var det höst.
Jag bodde i en liten stad där det inte hände så mycket, men man hade det som behövdes. Skola, familj och vänner. Man behövde aldrig ta sig någonstans med fordon egentligen. Att gå gick fint, eller cykla möjligtvis.
Men ibland åkte man såklart iväg, till andra platser. Oftast med buss. Och gud vad jag älskade det. Att åka.
Så jag köpte ett busskort. Och började åka buss.
Jag åkte flera dagar i veckan, efter skolan. 16.25-bussen, eftersom busskortet gällde från klockan 16.
Jag satt oftast på samma plats, näst längst bak till höger. Där får man vara ifred.
Vart jag åkte? Ingenstans, eller överallt, välj själva. Jag hade inget mål, det var resan som var viktig.
Att gungas fram, mil efter mil, timme efter timme. Bara jag och min cd-freestyle (åh, minns ni dom?).
Det var min egen terapi, och fysjutton vad mycket känslor och tankar som bearbetats på det där stackars sätet näst längst bak på buss 400 mot Skövde.
Ibland var musiken glad och peppande, och jag satt med solen i ögonen och ett lyckligt hjärta. Efteråt hade jag så mycket energi att jag var tvungen att springa hem från busstationen.
Andra gånger var jag arg, frustrerad och visste inte vad jag skulle göra. Men på bussen behöver man inte göra något, man kan inte göra något. Bara följa med. Hur man än känner.
Många gånger har jag gråtit som ett barn, ihopkrupen mot fönsterrutan. Dom resorna varade oftast längst, det var så många tårar som skulle ut, så mycket ord från cd-freestylen som jag behövde höra.
Mina föräldrar förstod aldrig varför jag skulle åka iväg så mycket hela tiden. "Vart ska du?" undrade dom. "Jag vet inte" sa jag. Jag förstår ju nu att det kanske inte var ett betryggande svar.. Men jag visste inte vart jag skulle. Jag visste bara att jag behövde åka.
Ni vet känslan av att sitta totalt fast? I en tanke, situation eller känsla. Det är det värsta jag vet. Att livet står still, och man har fastnat i ett mörkt svart hål. Där står man tills man inte orkar längre. Och sedan ger man upp, och sätter sig ner för att aldrig resa sig igen.
Dit vill inte jag komma. Och tänker inte göra heller för den delen.
Det är det som det här bussåkandet handlade om;
Jag behövde färdas någonstans, för att känna att mitt liv inte stod still.
Nu undrar ni kanske om jag har fått spatt och blivit melankolisk över en natt. Men nej, det här är bara en liten reflektion. Ett litet skrap på ytan. Ni skulle bara veta vad som försiggår i den här hjärnan..
Och det mesta försiggår på bussar. Eller tåg. När jag reser, helt enkelt.
Det är min heliga tid.
Ingenting har förändrats sedan jag var 14. Förutom busspriserna. Och att cd-freestylen nu är en iPod.
Men jag åker fortfarande. Och musiken är alltid med, känslorna bollas mot fönsterrutan och jag åker alltid längst när jag gråter.
Och så länge jag åker sitter jag aldrig fast.
Vad ska ni dra för slutsats av detta? Ingen alls, om ni inte vill.
Men nästa gång du är så full av känslor att du inte vet var du ska ta vägen, sätt dig på en buss. Den vet inte heller var du ska ta vägen, men det kanske inte är så jävla noga?
Det viktigaste är att du inte står still.
/ajdun